Åren drar som svarta oxar över jorden.

Så skaldade Yates för längesedan.  Visst finns det ett vemod att tiden försvinner, men det ger också många vackra minnen. Många nya bokmärken har klistrats in i minnesboken.  Och odlingssåret som gått var gott när det väl startade. Visst, några bakslag har det varit, men dessa är jag inte lika snabb att fotografera så då glöms de snabbt bort.


Det mest spännande som hände under 2013 var att jag blev grisbonde. Majken och Emmy var den bästa lösning jag kom på för att få ordning på den äldsta delen av trädgården. Deras bearbetning av jorden kan inte nog uppskattas. Nu är resten upp till mig.



Växthus kan man aldrig få för många av. Mitt andra växthus kom upp i höstas. Att bygga det mot tegelväggen gör det hela odlingsvänligare. Det behåller värmen på ett helt annat sätt än ett fristående, och jag kan förhoppningsvis börja odlingssäsongen tidigare här utan av bränna av för mycket el.




Det har varit många besökare på Karnagården och jag har insett hur vilken glädje det är att berätta om trädgården. Livet blir rikare när man möter andra trädgårdsentusiaster.




När jag tänker tillbaka på året som gått och tittar på bilder blir jag helt lyrisk. Vilken prakt, så vackra blommor det finns. Men det finns också små och till synes ganska anspråkslösa händelser i trädgården som sätter mitt hjärta i brand.


Det nya lilla Karnaäppelträdet bar frukt. Tre små kart fick det. Jag gallrade bort två. Lät ett bli stort och imposant. Sedan kom Simone och tog det. Snopet!


Ja, trädgård är ju huvudsaken här. Men det finns annat som får mig att bli mild. Assasin, vår lilla Maine Coon, flyttade in till oss i höstas. Han är en ständig källa till förvåning och skratt.



Så alla mina vänner, här i denna verkligheten, och i den riktiga verkligheten. Jag önskar er ett riktigt Gott Nytt År! Och så hoppas jag att vi ses i den verklighet där bara riktiga blommor blommar.


Njut ditt otium.


Några dagar i stillhet kanske man kan unna sig. Ett glas med mungott, se djupt in i en amaryllis. Nu borde alla få vila och njuta av blädderdagar. 

   Blädderdagar där man inte gör någon större nytta. Det kan gå!


De vackra ljuskronorna som jag stöpte för några veckor sedan är perfekta hållare för amaryllisen 'Neon'. Jag har lindat in löken i grön mossa, med hjälp av en tunn tråd. Mossan håller jag lätt fuktig.




En av julens bästa amaryllis är 'White Garden'. Den har en bländade vithet som ersätter bristen på snöblindhet vi har drabbats av här i Skåne.  Den blommar tacksamt under lång tid.





Ja, snön lyser med sin frånvaro, så i år blir det snö på burk.


Den lilla myrten trivs än så länge ute i växthuset. Svalt och fuktigt. När jag var ung, så sas det att man skulle odla sin egen myrten till brudkronan. Jag minns att jag gjorde otaliga försök att ha en i mitt flickrum men den överlevde aldrig. Och så hann jag fylla 40 år innan jag blev gift…







The whole shebang.

Så här smått kan 11 000 kvadratmeter vara när man ritar på ett litet papper. Det tog dock sin rundliga tid att mäta upp allt. Tänka tre gånger, mäta två gånger… 





Men det är dock med en viss tillfredsställelse som jag genom helikopterperspektivet kan se att alla delar hänger ihop. Siktlinjer och rumslighet är centralt i trädgården. Min förebild när det gäller att utforma den kommer från Arts and Crafts-rörelsens ideal. Huset skall vara en del av trädgården, och jag strävar efter att sudda ut gränser mellan ute och inne. Jag väntar otåligt på att vildvin och murgröna skall klä in huset.

"Trädgården är inget uppvisningsstycke utan dess främsta uppgift är att utgöra en behaglig plats att vistas på…" Så kan man läsa om Arts and Crafts-trädgårdar i Anna-Maria Blennows bok Europas trädgårdar. Denna tes har varit central när jag skapade trädgården. Men även om Arts and Crafts- rörelsen tar avstånd från vissa manér, speciellt från den victorianska eran kan jag inte låta blir att tillåta mig lite excesser ibland. För som sagt, jag skall tycka att det är en behaglig plats att vistas i.

Det är inte mycket arbete i trädgården nu. Så fokus har flyttats över till grönt pyssel. Med ett tomt växthus har jag en utmärkt arena att arbeta i. I år har temat blivit en grön och sparsmakad jul. Det är magkänslan som bestämmer. Rött har blivit nästintill bannlyst och det gröna spelar huvudrollen.


Kryptomeria är en enkel växt att binda med. Har man bra stommar att binda kring går det snabbt.



Sedan kan pimpa kransarna hur mycket som helst. God smak finns inte under julen. Enkla vita pärlor på silvertråd kan få den mest minimalistiska dekoration att ta ett skutt.




En vecka kvar, nu får amaryllisarna sätta fart. Opp Amaryllis!

Dags att pausa kärleken.

Det är kluvna känslor, men nu håller det nog på att ta slut. Snart måste jag låta trädgården vila och komma till ro inför vintervilan. Att hålla fingrarna i styr är inte lätt, men jag behöver nog vila lika mycket som jorden.


Jag har sagt hejdå till Majken och Emmy, våra Linderödssvin. De blir inte julskinka, utan kommer att leva vidare på Ängavallen med förhoppning att de kommer att få många kultingar. Skall hälsa på dem och titta på deras små när det är dags.  De har med den äran gjort sina åtagande i den gamla trädgården. Och jag hoppas jag bidragit till att föda upp två glada grisar.


De var lätta att lasta och de kom upp till mig i maklig takt. Jag hade med mig lite gotter förstås.


Nu när stormen Sven varit här och härjat har det funnits tid till arbete på kammaren. Sorterat och arkiverat alla gamla trädgårdstidningar. Undrar om jag kommer att gå tillbaks och läsa i dem igen?



Lite, lite färg finns det kvar i trädgården. Eller, i det här fallet, ganska mycket.


Vacker stam har Prunus serrula. I motljus glöder verkligen glanskörsbärets flagor.


Jag kommer nog aldrig att riktigt se tjusningen i en trädgård på vintern. Det är lite för mycket Edvard Munch-känsla. Fast den här bilden är nog färgglad jämfört med samma vy om två månader.



Men man kan se ljuset i tunneln, iallafall om man som jag varit på Hallongården och stöpt ljus en hel dag. Så vackra ljus och så roligt att stöpa. Ljuskronorna är otroligt vackra.




Japp, då är det bara att vänta tills man får trycka på play igen.


Fast, förresten, amaryllisarna är ju på gång.







Jorden är en underbar plats.

Att stoppa fingrarna i jorden tröttnar jag nog aldrig på. Det finns fortfarande saker att plantera. Detta trots att jag lovat mig själv att inte köpa fler växter för denna säsongen. Men de sista lökarna köpte jag nog, som vi säger i Småland, i snåle. De blev ju billigare så här på slutet.


I år har jag planterat lökar i mina växtbäddar. Grönsakerna är borta så jorden står där alldeles tom. Min tanke är att gräva upp dem och plantera i krukor när de börjar visa sig till våren.


Massverkan av pärlhyacinter är fint i krukor. Här är det ett hundratal Muscari azureum 'Ocean magic' som får vila tryggt tills det är dags. Lite benmjöl och sedan täcker jag över med jord.


I min nyanlagda lund är det fortfarande lite rörigt. Det är inte riktigt ordning och struktur ännu. Och för att ha koll på mina skyddslingar och inte trampa ner dem har jag tillverkat ringar av koppar för att skydda dom.


Jag gjorde ringarna för längesen för att ha som fötter till mina krukor. Men insåg att de fungerar bra som ministängsel för yttre fiende. Katterna gräver inte i ringarna och sniglarna kryper inte in.

Kopparremsorna är ca 5-6 cm breda och det är lite olika längd på remsorna beroende på vilken diameter man vill ha. Jag fäster remsorna med popnitar i koppar, vilket är väldigt enkelt.

Jag använder ringarna ute i de vanliga rabatterna där jag frösått något nu under hösten och som jag vill ha koll på till våren.


Jag är ett stort fan av äldre saker och ting. Och har mer och mer upptäckt tjusningen i äldre trädgårdslitteratur. Vilken lycka när jag hittade gamla trädgårds tidningar från 1940 och 50-tal. Texterna är inte lika lättsamma som i dagens trädgårdsmagasin men minst lika lärorika.



Estetiken är så vacker, varje årgång är ett konstverk.


Undrar om någon kommer att förundras över våra dagars trädgårdstidningar om 50-60 år. Jag hoppas det, fast jag skeptisk.

Ingen rast och ingen ro.


Tänk vad en liten gumma kan gno. Det finns fortfarande saker att göra i trädgården. Och när det är vackra dagar vill jag vara ute. Dagsljuset är en källa till glädje och energi. 


Det är kul att städa ur fågelholkarna när man ser att alla haft inneboende. Med hjälp av en färgskrapa blir de rena och fina inför nästa säsong. Jag vill ha många fler holkar och skall sätta upp så många det går, men utan att tubba på fåglarnas integritet. Kommer att satsa på miljonprogrammet för fåglar.



Men det börjar finnas tid att göra det där man tänkte på och behövde i somras. Snickarbon och smedjan är en oas när sysslorna ute minskar.



Det nya växthuset är klart och nu måste jag bygga rejäla bord för att kunna härbärgera så många växter som möjligt. Funktionen är viktigast, men det går ju att piffa till benen lite genom en sväng med överhandsfräsen.


De så hett efterlängtade amaryllisarna har kommit och fick genast en natt i ljummet vatten.


Efter ett rotbad, för att kicka igång lökarna, ner i krukor med lite jord och sedan hatten på. Så får de stå tills de visar sig. Opp amarylis!


Golvvärme sätter lite extra fart på dem. Men så fort de börjar skjuta skott så av med hatten och ge dem ljus.

Till sist en bild av ett av de vackraste löv jag vet. Ambra Liguidambar orientalis. 







Mårtensknuta blev det inte mycket av.

Mårtensknuta, eller klödknäpp som man säger utanför Skåne, uteblev på Mårtensdagen. Det är fortfarande väldigt milt. Hade det inte varit för mörkret är det svårt att fatta att det är november.


Den dubbla tidlösan som jag planterade tidigt i höstas har även den blommat. Colchicum autumnale Pleniflorum är väl värd att odla. Nu är de lite klena i sitt omfång, helst vill jag ha stora ruggar av tidlösor. Men de är dyra rackare, och tiden får skapa ymnighet.



Indiankrassen Tropaeolum Tropaeloaceae 'Jewel of Africa' är helt vild. Tror det är tre små frö som tagit över grönsaksbäddarna nu. Har alltid tyckt de varit svårflirtade, men jag tar tillbaka det.



Indiankrassen är så vacker till det röda teglet.


Förra helgen var jag på årets kurs i borstbinderi. Det är löjligt roligt. Skulle kunna sitta i flera dagar med att bara sätta borsta. Vill ni veta mer om borstbinderiets ädla konst gå in och kolla på http://www.othinslunda.com/index.htm


Bästa fröken jag någonsin haft. Inger Ohlsson har varit borstbindare i hela sitt liv. Det var en ynnest för oss kursdeltagare att få ha henne som lärare. Dagen efter vårt besök fyllde Inger 82 år. Man kan ju önska att man är lika flink i händerna när man har nått denna aktningsvärda ålder.



Nyttigheter är ju extra roligt att göra. Rejäla borstar för att rengöra krukor,  tillverkade av sk unionsblandning, kommer att hålla för många säsonger.



En långskaftad fönsterborste i hästtagel passar utmärk för växthusen. Den är väldigt dekorativ också.



Så att ha en trädgård kan innebära att man "måste" nosa på andra hantverk och det tillför ju faktiskt något extra. Jag blir stolt och rädd om saker där jag förstår vidden av arbetet.


Daredevils och andra modiga.

Våghalsiga eller bara desperata? Mycket blommar fortfarande i trädgården. Vi har fortfarande inte haft någon frost. Onekligen har vi en lång säsong, vi som bor på Söderslätt. 



Stjärnöga 'Copper Amethyst' blommar fortfarande för fullt. Detta var en planta som inte var planerad, utan hamnade i Lunden som bonusväxt. Sällan har jag sett en så klart lysande blomma så här års.


Dahliorna blommar också på. De har förmodligen ingen kalender, så de vet inte att det är november nu. Blir lika förvånad varje gång jag går förbi rabatten och ser att de fortsätter blomma.



Stiliga stammar kan man aldrig få för många av. Och när man har en liten grävmaskin är det en lek att gräva planteringsgropar.


Tre vackra exemplar av Himalayabjörk har fått en fin plats ner vid dammen och surjordspartiet. För mig är det magiskt med björkar. Kanske är det för att jag är född i Björkå. Tyvärr är det inte så snyggt med stöden, men inte mycket att be för. Kommer Simone, eller någon av hennes bundsförvanter, så kammar de noll.




























Höstkrokusen håller hårt om sina ståndare och pistiller. Krampaktigt håller de stånd mot regn och rusk.


Saffranskrokusen Crocus sativus växer, som sig bör, i ett mer skyddat läge. Jag kommer nog inte bli självförsörjande när det gäller saffran, men det är fascinerade att se dessa spröda blommor på riktigt. Otroligt vilken mängd det måste gå åt till en omgång lussekatter.



På tal om godsaker har jag haft besök av Kerstin och Anna från Hallongården. Nu visade sig inte trädgården från sin vackraste sida, men vi kommer förhoppningsvis att ha lite samarbete nästa säsong. Något till lyst och något till gommen. Hallon är gott!





I like to move it, move it.

Nu är det bara att bita ihop och flytta. Jag vill inte. Men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Det kommer att kännas bättre efteråt.


Redan i somras insåg jag vilka perenner jag måste flytta på och i många fall dela. Men det är inte kul. Då i somras när jag utdelade framtida order till mig själv kändes det enkelt och förnuftigt. Nu, när det är trista och i många stycken lite slajmiga växter att gräva upp, känns det inte lika motiverat.


Svårt att tro att det är för mycket funkior i denna rabatten, så som den ser ut nu. Men hälften måste flyttas till andra ställen, så de kan breda ut sig på nytt.


Cortenplåten, som syns i bakgrunden, har jag för att terrassera och hålla jorden på plats i slänterna. Corten är verkligen beständig och fungerar riktigt bra i trädgården. Det kallas för rosttrögt stål, och håller mycket längre än vanligt "bonnajärn".

Dagliljorna skall också delas och flyttas. Gullregn som frösått sig på fel platser och nu vuxit till sig skall få mer lämpliga ställen att växa på.

Gladiolusen har fått komma upp. De här säckarna är perfekta att vinterförvara mindre lökar i. Jag har stoppat ner dem med ett skyddande och fluffigt lager torv. Säcken får hänga ute i P1, mitt frostfria och mörka trädgårdsförråd.




Under veckan som gick var det mer som rörde på sig. Simone tog sikte på robinian, som böjde sig för vinden. Men jag kommer att böja tillbaka den. 



Hur många äpple finns det på Karnagården? Många. Och alldeles för många som ligger på marken. Att gå på grusgångarna är som att gå på ett väloljat kullager. Man far iväg åt alla håll. Vinteräpplen är hårda och rumpan är mjuk.


Så här mycket äpplen kan inte två svin äta upp med hälsan i behåll. Inte ens koltrastarna kommer att göra slut på dem.


Kill you darlings.

Det var ju lätt för William Faulkner att säga. Han var nog inte personligt bekant med två Linderödssvin. 


Men jag har ett lagom dyigt samvete över den tid de varit hos mig. Mycket godsaker har de fått, gärna säsongsbetonat med en portion makaroner ibland. Och jag har inte haft dåligt samvete för alla äpple som jag inte tar vara på. Flickorna äter gladeligen upp dem. De har ett par mäktiga äppelträd i sin hage också, så de äter verkligen närodlat. 


Jag har blivit märkligt förtjust i Majken och Emmy. De är smarta och sällskapliga.


Deras uppgift är snart klar här i den äldsta delen av trädgården, och det är med vemod som jag inser att de inte kan stanna kvar. Nu vill jag sälja dem till något ställe där de kan få bli goda mödrar. De har en vackra stamtavlor, och det är mer än de flesta svin kan visa upp.

Innan de lämnar mig kommer jag att bjuda dem på frostnupen mispelfrukt. Man kan göra gelé av dem, men kökssysslor ligger mig inte så varmt om hjärtat.




I år har jag massor av silverpäron, men de är inte ätbara för människor, så då tror jag inte det är någon höjdare för svinen heller. Vi är ju märkligt lika i mycket.



Mer som bara är till lyst. Chokladblomman är lyxig att ha på friland. Och den växer så mycket bättre här i rabatten än den gör i kruka. Men när första frosten kommer är det bye bye.


Här växer de i en brant slänt. Det är därför ser det ut som de ligger ner.

Nästa sommar. Ja, jag vet att det kommer en. Då skall jag prova en ny sorts chokladblomma, Cosmos atrosanguieneus 'Dark Secret'.

Rättvisans tårar eller bara vackert.

Grekisk mytologi har en mängd historier om växter och deras tillblivelse. Den ena mer sorglig än den andra. En myt är att astrar växer där tårarna föll från gudinnan Dike. 


En annan myt är att det är stjärnglitter som fallit ner från stjärnbilden jungfrun. Inte fullt så vemodigt, snarare väldigt vackert.


Varje höst grämer jag mig att jag inte planterat fler höstaster, de tar nästan ingen plats alls i sommarrabatten och är tacksamma på alla vis. Den rosa astern är min favorit.



Den här astern fanns sedan tidigare i trädgården och växer inklämd i en buxbomhäck. Aster betyder stjärna på grekiska och de är verkligen små stjärnor.


Flera av rosorna blommar ännu. Jag blev dock lite snopen när jag fick se 'The Wedgewood rose' blomma, vackrare nu än under hela sommaren.



Snopen blev jag också då jag fick syn på frön från en av mina ganska unga magnolior. Den har varit seg i starten och blommade för första gången i våras. Jag har aldrig sett dessa fantastiska fröställningar innan.



Fler fräcka fröer. Leopardblommans frö skall jag vårda ömt. Förhoppningsvis kommer jag att få fler plantor. Belamcanda, som jag kallat den, heter numer Iris domestica.



Det är nog några skatter kvar att upptäcka i trädgården. Vi har ännu inte haft någon frost och det verkar bli en mild vecka.