En ren formsak

Jag misstänker att många av oss har sett rött ett par dagar. Röda tomtar, röda julgranskulor, röda juldukar, röda näsor etc. Julen är en färgstark helg. När det är som mörkast behöver vi brassa på med kulörer inomhus. Det är många vackra ting och växter vi omger oss av i juletid.


Med så mycket härligheter omkring oss är det lätt att förbise blommornas intrikata former. Det är ju både färg och form som gör blomman till den individ som förför oss. Doften gör också sitt till, men den är svår att fånga med kameran. Att bara se formen på en blomma gör mig mer medveten om dess sinnrika konstruktion. Och det blir extra tydligt när färgen inte står i vägen.

Jag vet ingen annan amaryllis som har så här häftig form. Amaryllis Cybister 'Chico' är som en cirkusföreställning. Ett virrvarr men ändå så sammanhållen och disciplinerad.

Det får hänga med några amaryllisar till. De är ju ändå julens drottningar. Amaryllisen 'White garden' är verkligen vit. Ett lass av dem är som den renaste snö.

Orkidéer finns det en oändlig mängd att välja på så här års. Jag föll handlöst för denna, i många stycken enkel men ack så cool blomma. Venussko är exotisk och får mig att drömma om hemliga orkidéer i Amazonas.

Undrar hur många brudorkider det säljs till jul? Väldigt många skulle jag tro. Den har blivit lite nedvärderad sedan den hamnade på bensinmackar och allsköns inrättningar för nästan inga pengar alls. Men billiga blommor kan vara minst lika vackra som dyra.

Nu sjunger julens hyacinter på sista versen. Vilka glädjespridare dessa lökar är. Jag har inte sett någon annan julblomma i så många olika konstellationer, i allt från gamla dricksglas på gummiverkstan till eleganta arrangemang på julbordet. Nästa gång jag får hälsa på dem är när de står i blom i trädgården.


Kära, kära julros. Du vill inte gärna vara inomhus, men jag vill ändå ta del av din skönhet. Varje jul tvingar jag några små plantor att pryda julgrupperna. Men tiden inne blir kort. Som så mycket annat levande vill den ha sin frihet. Här hos mig, där frosten inte bitit sig fast, får den rätt snabbt åka ut i rabatten.

Blommors former är makalösa. Kan inte för mitt liv begripa hur de har kunnat få så varierande gestalter. Men häftiga är dom, och jag kommer aldrig att sluta förundras.

Vinterlilja, Schizostylis coccinea 'Cindy Tower', kan jag inte annat än visa i färg. Den vill absolut inte vara inomhus, men i det svala växthuset trivs den gott. Med denna underbara röda färg säger jag tack till julen för i år.

Tomten är rumsren.

Vi är många som gillar gamla traditioner. Tomten är ju en kille som har hängt med länge. Kanske lite längre än många tror. Det är dags att berätta sanning om den riktige tomten. Sanning kanske är att ta i, men det är en teori som tilltalar mig. 


Trädgårdar har funnits i hiskeligt långa tider, och i Europa var det de gamla grekerna som började med denna ädla syssla. På den tiden var gudomligheter avsevärt mycket mer närvarande än tomtar. Och då, liksom nu, fanns det saker som odlarna inte rådde på. 

Att ta hjälp av gudarna var nog lika självklart för dem som att tomten kommer till oss på julafton. Men kanske var det inte helt lyckat att de båda sybariterna Dionyses och Afrodite avlade ett barn. En stackars gudagrabb som övergavs av sina föräldrar och kom att fostrats av några herdar uppe i bergen.   Men icke desto mindre fick denne välutrustade man sin plats i de grekiska trädgårdarna. Priapos, som han heter, kom att tjäna flera syften. Han fick vara en symbol för fruktbarhet, agera fågelskrämma och, inte minst, skrämma bort frukttjuvar.
Och romarna ville ju inte vara sämre när de låg på topp. Så även de anammade dessa grekiska traditioner. Idag kan man se avbildningar av Priapos i Pompeji. Där har han avbildats med en röd toppluva! 

Som en liten parentes kan jag nämna att det gav upphov till en del fniss när jag gjorde den här skulpturen på keramikkursen. Men kanske Priapos kan skydda trädgården mot mördarsniglar, och då är det värt att rodnande gå förbi honom.

Priapos blev med tiden bortglömd. Troligen var hans uppenbarelse lite väl magstark. Men tanken på att det behövdes extra skydd i trädgården levde kvar genom århundraden. Troligen gjorde man en mindre modifikation. Hans penis  fick bli en röd toppluva helt enkelt. Så med tiden förvandlas denne virila man till en liten sur dvärg med röd toppluva.

Under årens lopp har dessa trotjänare ändrat gestalt åtskilliga gånger. Dvärgar, gnomer och inte minst tomtar i alla dess former.  Syftet har varit detsamma, att skydda växter och djur. De väcker mycket känslor de här gubbarna. Många skriker med avsky. Usch, dålig smak! På Chelsea Flower Show är de portade. I Frankrike är det tvärt om. Där verkar befrielsefronten, Front de Liberation des Nains de Jardin. De arbetar aktivt för att befria tomtar. (De har en Facebook-sida man kan ansluta sig till.) 


Många tycker illa om tomtar oavsett vilket prefix de har. Trädgårdstomtar, hustomtar eller jultomtar. Iallafall så här års. Det här är bara en vild gissning, men jag tror det finns fler tomtar i varje hushåll än vanligt folk. 
Den här goa gubben bor hos mina grannar. Det är lite märkligt, de har varken sorkar eller mördarsniglar. 

Som jag skrev tidigare finns det flera olika teorier om trädgårdstomtens ursprung. En är att de kommer från riktiga dvärgar som arbetade djupt nere i gruvor. Dessa småväxta män bar färgglada toppluvor så de skulle synas, till yttermera visso var luvorna fyllda med hö så de skulle fungera som hjälmar. Detta skall ha lett till mytiska historier om dessa små arga män. Och vem skulle inte varit förbannad med ett sånt jobb? Jag tycker att legenden om Priapos känns trevligare att tro på.

Sveriges äldsta och nu levande trädgårdstomte är Bäckalycketomten från Jönköping, född 1884. 
Bilden är lånad från Eva Londos artikel om Bäckalycketomten. Okänd fotograf.
Om min historia om trädgårdstomten inte fallit i god jord, kan jag rekommendera boken Trädgårdstomtar av Vivian Russel, som visar bilder på allt annat än snuskiga tomtar. Även etnologen Eva Londos har tagit det här med trädgårdstomtar på allvar. Har precis fått tag i hennes bok Trädgårdskonster med utblick från höglandet. Har inte fått hem den ännu, men ser fram mot en läsning med skräckblandad förtjusning.

Eva Londos har även en teori om Viktor Rydbergs dikt Tomten, men den lägger vi åt sidan. Nu njuter vi i stället av denna dikt, och den stilenliga, hårt arbetande tomten.

Midvinterns köld är hård,
stjärnorna gnista och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken,
Endast tomten är vaken.




















Aldrig för gammal för att leka.

Det är verkligen en fröjd att gå in i blomsterbutiker så här års. Jag kan gå in i dem bara för att få känna den alldeles speciella doft som bara finns där. Vilket överflöd! Att se drösvis med blommor och blader får mig att andas lite lättare.


Julstjärna kommer i många färger och modeller till jul. De krispigt vita är en personlig favorit. Varje gång jag ser dem här hemma vill jag utbrista: Flores de la Noche Buena, som den kallas på mexikanska. På svenska skulle det bli Den heliga nattens blommor. Vackert, men det känns inte lika dramatiskt.

De finns i butikerna nu, men även i rabatterna hos mig. Julrosen trivs inte så där jättebra inomhus. Det blir lite för varmt. Några få hamnar i julgrupper, men jag ser på dem att de inte är särskilt lyckliga.

Fast jag kan kontra med att jag inte är särskilt lycklig i trädgården just nu. Visst finns det enstaka vackra växter där ute, men det är inte så där jättemycket som får mitt hjärta att rocka loss. Kanske ska jag vara tacksam för det. För ovillkorligen drar jag ner tempot. Och som min man så präktigt påpekar: Man måste ge sig tid för återhämtning. Fast lite trist är det allt.

Men växthusen! De är inte bara balsam för själen, de är rejäla inpackningar. Jag hade en rätt stor lekstuga när jag var liten, och den var det bästa jag visste. När jag var tolv år grät jag, för jag insåg att leken var slut. Min storebror fick köpa lekstugan av mig för det facila priset av 50 kronor. Där inhyste han sedan sina två getter, Malin och Lotta. Men åter till växthusen. Jag tror jag har samma känsla för dem som jag hade för lekstugan. Det är min magiska värld.

Den lilla kaminen i ena växthuset gör inte mycket väsen av sig större delen av säsongen. Men så här års är den naggande god. En kopp java, tända liten brasa, sätta sig ner och se lågorna djupt i ögonen är superlyx.

Om lugnet råder i södra växthuset så är det lite mer aktivitet i det norra. Det har en vägg mot ladugården och där finns den gamla hönsluckan kvar. Många tror den är för katten. Men icke! Den är för tomten. Här kan han kila ut och in och styra med allt som hör en riktig tomte till.
Men det blir ju ingen jul utan en rejäl lucköppning, och det gamla väggskåpet känns lite som lucka 24:a redan nu. Det pryder sin plats här i växthuset och det har, i dubbel bemärkelse, hängt här på gården i över 100 år.

När jag är i växthusen så saknar jag inte sommaren så hemskt mycket. Och jag ska göra mitt bästa för att inte sakna förra julens resa till Sydafrika. Men utan tvekan är Sydafrika ett land som ligger mig varmt om hjärtat. Som en homage till detta fantastiska land har jag gjort en lite speciell julgrupp.
Mitt i kransen med de vilda djuren tronar Pelargonium sidoides. Den kallas 'South African Geranium' eller om man är på det humöret 'Umckaloabo'. Sydafrika är ju pelargonens hemland, så det kändes rätt att ha den här. Att blomman är lila gör den ännu mer rätt eftersom just violett är den liturgiska färgen för tredje advent.

Ni glömmer väl inte bort! Man är aldrig för gammal för att leka.









I'm dreaming of a green christmas.

Jag ber om ursäkt, alla julromantiker, men jag önskar mig en grön jul. Det spelar ingen roll om det skulle bli två meter snö, jag kommer aldrig att få känslan jag hade som barn när julen nalkades. Lillebror i vår familj lyckades alltid få 39-graders feber på julafton. Det kan man kalla julfrossa.


Vissa växter är mer magiska än andra så här års. De där som gör att man hajar till när man ser dem. Järnek är en sådan. Den busken som jag har på friland hittade jag mellan rötterna på en stor gammal hästkastanj. Det var några år sedan, och jag minns fortfarande hur himla glad jag blev. Den växer och frodas på sin nya plats. Jag hoppas jag hittar fler av denna tåliga och vackra sort. Tidigare har jag köpt något praktexemplar att ha i kruka till jul, och de har knappt klarat sig till Trettondagen.
Jag har några små järnekar av olika slag som jag driver i växthuset. De får växa till sig ett par år innan jag sätter ut dem på friland. De gillar att ha det varmt på sommaren.
På äldre julkort var det alltid järnek och mistel om avbildades. Jag minns att det var roligare att rita av järnek med röda bär, än den rufsiga misteln. För det är ju så. Ingen jul utan mistel. Jag har lite dåligt samvete över att jag är så glad för mina mistlar som växer här i trädgården. I naturen kämpar värdträdet hårt genom att göra sin bark hårdare för att misteln inte ska få fäste. Och här kom jag och skrapade av barken och tryckte dit frö. Fast det är inte så tung börda för värdträdet, mistel nöjer sig med att stjäla vatten och lite salter.
Det stora mistelhjärtat får pryda växthuset, några kvistar kommer även att hänga på strategiska platser i huset. Den stora julpussen måste alltid komma till under misteln. Det är en magisk växt, på riktigt.

Lager är för många ett ljust öl. Men för mig är lager en krydda som är absolut nödvändig till jul. Det går inte att koka skinka eller lägga in sill på mammas vis utan lagerblad. Mina stora lagerträd står snällt i ladugården under vintern. Men de är lika gröna och fina ändå. Att gå ut och fylla en korg med blad är en ren fröjd.
Lagerbladsgranen får sällskap av lite mandlar som också är från trädgården. Granen kommer att stå grön och grann i köket och dofta.

Mossor är jag väldigt förtjust i. Tyvärr går de sin egen väg och växer inte där jag helst vill ha dem. Men på norra sidan ladugården växer det massor. Håller jag bara gräset kort har jag hur mycket mossa som helst så här års.
Gamla barkbitar med mossa får ge stjärnan extra mycket glans. Stjärnan får ligga ute på trappan. Då kommer krypen som bor i den hänga kvar, och mossan får leva lite längre. Den är lätt att pimpa lite om man inte vill ha den naturell.

Och om jag av en händelse skulle få en vit jul, ska jag inte hänga läpp. Det är ju faktiskt väldigt, väldigt vackert det också.













Kung Bore kommer och går.

Kung Bore var här på en blixtvisit i söndags eftermiddag. Han hade bråttom, och det var inte mycket till vinter han lämnade kvar. Men det räckte för att tala om för alla entusiastiska växter att det är han som bestämmer så här års. De flesta böjde på nacken och tackade för sig. 


Nu är dahliorna uppe! Kylan som kom kramade kraften ut blad och stjälkar, men knölarna är fortfarande spänstiga och fina. Klippte ner huvudstjälkarna till 10 cm.  Det gäller att vara försiktig när man gräver upp dahlior. Man bör gräva med grep och ta det varligt när man tar upp dem. Jag vill ha av all jorden så snart som möjligt så att knölen inte ruttnar. Förr har jag lagt dem på tork och borstat bort så mycket jag kunnat.
Men i år har jag provat att göra det enklare för mig. Jag har ju en kompressor! Att försiktigt blåsa knölarna rena var väldigt smidigt. Efter att de är rena från jord får de ligga upp och ner ett par dagar, så att fukten försvinner från de ihåliga stjälkarna. Sedan lägger jag dem vackert i växtbackar som får stå frostfritt och mörkt hela vintern. Tittar till dem då och då. Det är mest fukt jag är rädd för. Men med min nya teknik att blåsa dem rena tror jag risken att de ska ruttna är minimal.

Att sätta tänderna i ett äpple känns välbekant för de flesta. Men ponera att det var tvärtom! Tänk om all fallfrukt som vi inte tar hand om skulle bli aggressiva. Att bli biten av ett äpple skulle nog kräva en stelkrampsspruta, och förmodligen göra väldigt ont.
Med dåligt samvete över all fallfrukt jag inte tar vara på, var steget inte långt att göra detta elaka äpple i keramiken. Sorten heter "Gunilla Persson". (Man måste nog ha sett Svenska Hollywoodfruar för att förstå.)

I det svalaste växthuset driver jag julens hyacinter. Jag kan inte välja en färg på hyacinter. Jag måste ha blå för doftens skull. Vita för att de är stilrena och passar så väl ihop med mina andra julblommor. Men sedan är det ju det här med rosa hyacinter. Det måste jag ju också ha, rosa blommor är ju jag! Så snart jag börjar sätta ihop mina julgrupper får de komma in i stugvärmen.

Men dörrkransarna är klara. De roliga att göra. Vissa år kan jag gå loss och mer eller mindre sätta dit allt jag kan hitta i gömmorna, ibland blir det lite mer måttfullt.
Men det kommer åtminstone upp kransar på dörrarna, och det är gott så.

Adventsljusstake var längesedan jag använde, fick aldrig det första ljuset att räcka tills det fjärde ljuset skulle tändas. Det är lika bra att tända alla samtidigt. Jag är väldigt förtjust i de här glasboxarna.

Visst är det underbart att vi kan skapa lite känsla av trädgård inomhus så här års. Vad vore julen utan alla dessa ljuvliga blommor? Ganska trist, i alla fall för oss som inte tror på tomten.






Vargen kommer.

Nä, nu fabulerar jag! Det är inte den riktiga vargen jag larmar för, utan frosten. Men det känns verkligen som jag gått och skrikit Vargen kommer! ganska högt den sista tiden. Fast varken vargen eller frosten har visat sig. I stället har det varit fina dagar. Tror aldrig jag lagt så många timmar i trädgården så här års som nu.


Eftersom jag hade en föreställning att trädgårdsarbetet i princip var slut i och med novembers intåg känns varje extra dag som en gåva. Varje ogräs jag drar upp är en bonus. Jag har också gjort något jag inte brukar. Jag har klippt ner nästan alla perenner.

Jag har inte gjort det i ren ondska. Jo, förresten, det har jag. Och nu handlar det om sorkarna. Genom att klippa ner perennerna blir det enklare att hitta ingångarna till deras gömställen. De är listiga, de små gynnarna. Men nu börjar jag förstå hur deras strategi fungerar. De gör alltid sina in- och utgångar nära en kraftig växt. Och jag har upptäckt vilka områden de helst hålls vid. Jag känner mig verkligen som när jag lekte Land och rike som barn. Skillnaden är, att nu är det på allvar. Jag ska ta tillbaka mina land.

Häromdagen upptäckte jag att de grävt upp alla tulpanerna i en rabatt, och dragit med dem till sin håla. Jag begriper inte hur de får med sig dem. Har de ryggsäckar? Vanliga lökkorgar är ingen idé, de äter upp dem också. Så nu har jag börjat armera korgarna.
Jag blev verkligen snopen när de ätit upp botten på dem. För att inte tala om när jag fick syn på mina krukor med lökar. Hade lagt glas över dem, men det fanns några luftspringor. Tydligen tillräckligt stora för att möss - en annan gnagare som inte stå högt i kurs - kunde ta sig in och rumstera om.
Varför kan man inte bara få odla sin trädgård i lugn och ro? Undrar om det finns någon trädgårdsmänniska som inte har någon fiende. Sorkar, mullvadar, sniglar, rådjur. vildsvin... ja, listan kan göras lång.

Jag kan inte plantera alla lökar sorksäkert, men de som är mest värdefulla sätter jag numera i metallkorgar. Dessa gör jag själv av galvaniserat putsnät, som är enkelt att jobba med.

Till min stora förskräckelse har jag dessutom upptäckt att någon huserar i mina övervintringsrum i ladugården. Flera av krukorna med lökväxter har attackerats.
Som tur är lockar inte de stora växterna. Här samsas uppstammad lager, palmer och japansk mispel med banan och citrus.

De enda platserna som inte hotas av gnagare är växthusen. Kanske beroende på att katterna gärna figurerar här. Och det är tur, för här börjar många av de mer exotiska lökväxterna blomma. Nerine bowdenii är till exempel helt ljuvlig.

Vinterlilja,  Schizostylis coccinea 'Cindy Tower', lovar också gott.

Fabler är perfekta berättelser, strama och entydiga till sin form. Djur, natur och sensmoral. Pojken och Vargen kommer från en fabel som Aisopos sägs ha skrivit för så där 2600 år sedan.  Sensmoralen är att inte larma eller kalla på uppmärksamhet i onödan.  Aisopos var ursprungligen en slav som lyckades bli frigiven genom sin kvickhet, men dödad på grund av sin spydighet. Känner att jag har mer gemensamt med Aisopos än jag borde.

Baka, baka liten lök.

Jag är inte något ämne till hemmafru. Jag skyr köket som pesten. Det finns bara en sak som jag verkligen gillar att baka, och det är tulpaner. Att baka tulpaner kräver ingen ugn eller andra mystiska tingestar. Det räcker med ett utrymme som är luftigt och torrt.


När tulpanerna blommat över och står i vägen för sommarblommorna, gräver jag upp dem, skakar av jorden och ställer lökarna med bladmassan i plastbackar. Sedan in med hela härligheten i ladugården. Här får de ta igen sig under hela den varma sommaren. Det är absolut nödvändigt att hålla det luftigt kring lökarna. Ställ inte backarna direkt på golvet, för då är risken stor att det börjar mögla. Och mögliga lökar vill man inte ha i rabatten.

Så här års är det mest växter som åker in i ladugården, så det är roligt att det finns något som åker ut också.

Att sitta och sortera ut friska och spänstiga små tulpanlökar är ett sant nöje. Det är lite som att sitta och pyssla med frimärken. Som barn samlade jag på frimärken med blommor på. Idag har jag lagt filatelin på hyllan och ägnar mig åt riktiga blommor.
Det kommer inte att bli mycket till blommor på dessa små godingar nästa vår. Men med lite omsorg växer de till sig och blommar så småningom. Läste en rolig definition av vad som kännetecknar en samlare: Har man tre exemplar av något är man samlare, har man åtta är det mani.

Jag hade hoppats på rekordskörd av saffran i år, men ack vad jag bedrog mig. Dagen innan jag tänkt skörda kom stormen Freja. Vädret gör aldrig riktigt som man vill.
Saffranskrokusen, Crocus Sativus fick mycket pisk av regnet. Men det gick att bärga en del av skörden trots allt. Fast just bärga är kanske att ta i, när det handlar om att klippa av trådarna på varje liten blomma.Vis av skadan ska jag odla dessa under glas nästa år.

Min saffranslåda blev inte ens bottnad i år. Men det blev tillräckligt för att jag ska locka någon till spisen -  förslagsvis min man - som vill använda denna ljuvliga krydda.
Jag sparar saffran som den är, trådig och vacker. Stöter den i mortel om vi behöver den mald. Saffran ska förvars torrt, svalt och mörkt.
Vilken doft det är i köket där saffranstrådarna ligger och torkar! Det är en mycket fylligare doft än den som kommer från köpesaffran.

Men den inte bara doftar och smakar gott. Den är väldigt vacker också.

Saffran är verkligen en mytisk krydda. Och det är nog få kryddor som det är så mycket fiffel och båg med. Många frestas av att späda ut den med gurkmeja. Aja baja! Men saffran är också lite i samma klass som koriander, dvs antingen älskar man eller hatar den. Den har en smak som man inte misstar sig på.
Vill man fördjupa sig i saffran ska man läsa Pat Willards bok Saffran. Här kan man läsa allt om den, som hon skriver,  förföriska krydda. Hon beskriver bl a Fiesta de la rosa del azafrán. En festival som är helt ägnad åt saffran. Någon gång ska jag åka dit, till Consuegra som ligger i Toledo, Spanien. Det sägs att världens bästa saffran produceras här. Sista helgen i oktober drar den igång. Och är man ändå på plats får man inte missa att ta en fight med väderkvarnarna. Det är här dom finns! Ni vet dom som Don Quixote slogs med.

Om jag nu avslutar i Spanien så är det inte mer än rätt att Miguel de Cervantes får sätta punkt med en rad ur Don Quixote.

Kan vi någonsin få för mycket av det goda? 













Geofyterna anfaller.

Geofyter låter verkligen som något som kommer från yttre rymden. Fast i själva verket handlar det om växter, t ex lökar, som har sitt skafferi under jorden och inte låter sig avskräckas av fel väder. Så nu för tiden slänger jag mig med begreppet lite då och då. Jonas! Kan du plantera de här geofyterna i Lunden? De blickar jag får då säger mer än tusen ord.


Lökbädden är full av krukor med geofyter, eller jag menar lökar. I min enfald trodde jag att allt var frid och fröjd. Men till min fasa upptäcker jag att någon varit inne i lökbädden och rumlat runt. Lökar som grott är kringslängda, grus och jord i en salig blandning. Det är inte katterna! Det är inte fasanerna! Det måste vara någon otäck gnagare som tror att de kommit till dukat bord.

Nu har jag täkt ventilationen med finmaskigt nät. Men jag är tveksam om det räcker. Så för att gardera mig ytterligare har jag laddat med fina fällor, där det serveras en meny av små lockande lökar. Bon appétit!

Det finns bara en bra sak med möss, och det är deras bo. Gamla, övergivna musbo är favoritnästen för humlorna. Så om jag trillar på gamla musbon kommer jag att lägga dem i min nygjorda humleholk.
Hittar jag inga musbo så kommer jag att lägga in ogödslad torv. Och jag har ju hela vintern på mig innan det blir någon bosättning i den.

Några som inte har hela vintern på sig är vinterliljan Schizostylis coccinea 'Fenland Daybreak'. Den blommar väldigt sent och är inte glad åt kyla. Det är klart, kommer man från Sydafrika är ju inte november någon partymånad här hemma. De får nog snart flytta in i växthuset.


Många är kallade men få är utvald att få bo i växthuset över vintern. Stor vaxblomma, Cerinthe major purpurascens ger dock inte upp i första taget. Jag plockar en del frön från den, men den sprider sig också på egen hand. En av mina lågmälda favoriter i rabatterna.
Lökar, lökar eller geofyter som jag nu sa att jag kallar dom är på väg ner i jorden. Tyvärr inte av sig själva utan med hjälp mänsklig kraft. Alla lökar utom tulpanerna är på plats. Varje säsong försöker jag rationalisera planteringen. Bästa sättet att göra det så smidigt som möjligt är att be om hjälp, men när man gjort slut på släkt och vänner får man ta tag i det själv.

Jag slänger alltid med en näve benmjöl till lökarna. Att dra med en liten hink eller liknande ut i rabatterna leder alltid till att den står på fel ställe. Att fylla fickorna känns inte heller så smart. Men med lite tygrester och annat jox har jag löst problemet.
Sydde en kanal i överkanten där jag drog igenom ett par lameller från en uttjänt persienn. På så sätt hålls påsen öppen. Kabinkrokar är suveräna, sätter en i den sydda öglan och sen kan jag bara hänga fast påsen i hällorna på brallorna.

När jag ändå värmt upp symaskinen sydde jag en påse till lökarna som jag också kan hänga på mig. Här kommer också lamellerna till användning. Det är viktigt att det går att plocka till sig löken med ett enkelt handgrepp.
Piffade upp den med ett gammalt broderi som sett sina bättre dagar. När jag ser denna kraftfulla kvinna känner jag mig stark. Mer lökar åt folket! Tulpaner kan man sätta så länge det inte är tjäle i jorden. De kommer kanske lite senare, men hellre sent än aldrig. Jag stoppar alltid ner lite extra tulpaner i grönsaksbäddarna för att kunna slösa med som snittblommor.