Klappar med hjärtat.

Årets julklapp år noll var guld, rökelse och myrra. Man får nog säga att det var de tre vise männen som kom upp med idén om julklappar. Jag hade gärna gett bort en sådan presentförpackning till flera av mina nära och kära. Men nu är jag inte någon helig kung som har skattkistor, så jag får hållas med lite mer modesta gåvor. 


Kanske är tid det dyrbaraste vi har i dag. Nästan alla jag möter klagar över hur lite tid de har. De hinner inte... Brist på tid är ett ständigt argument för att saker som inte blir gjorda, inte blir gjorda.

Så varför inte ge bort något av det dyrbaraste du har till dem du håller av? Ge dem av din tid. Ge dem ett presentkort där du lovar att hjälpa till att rensa upp i trädgården i vår. Eller att måla om huset. Eller att... ja, du fattar. Att hitta saker att hjälpa någon med är inte svårt. Men att ge bort av sin tid, det kan vara lite värre.

Jag kommer också ge bort en massa frö i små, små paket. De här små kuddaskarna är ganska enkla att vika ihop av gamla floratryck.

Min favoritjulklapp båda vad det gäller att ge och få är böcker. Här är det också tanken mer än plånboken som gäller. Min största läsupplevelse i år var utan tvekan Stephen Anderton Lives of the Great Gardners. Många namnkunniga känner jag till, men här sätts de in i ett större sammanhang, och inte minst beskrivningar av deras personliga historia är lockande. Det är brokiga bakgrunder och öden som gör att de lämnat ett stort avtryck i vår tid. Jag skulle kunna skriva massor om den här boken, men då förstör jag kanske en del av magin. Vill man läsa på svenska och med en svensk blick ska man ge sig på Lisa Isings bok Trädgårdslegender. Mitt favoritporträtt i denna bok är om Lotte Möller, och henne gillar jag skarpt.
Andra boktips är Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv. I den beskrivs det fascinerade kommunikationssystem som våra urskogar har. En annan favorit är Flora supersum. Det är nog den vackraste bok man kan ge bort. Efter att ha tittat på Lena Granefelts bilder blir man sugen på att ge sig ut i trädgården och spana. Vill du se ett litet inslag om Lena och hennes bok, titta här.

Istället för rökelse och myrra kommer jag ge bort andra doftupplevelser.
Som blomstermänniska är jag ganska kräsen när det gäller dofter. Det är sällan som dofter på burk kan mäta sig med verkligheten, men de här produkterna har fångat min näsa. Wally´s textilspray är jag nästan beroende av, kroppstalket är ren lyx att använda. Vill du kolla in fler produkter från Artflower, klicka här. Sen har jag hittat det bästa schampot, både vad det gäller innehåll och förpackning. O'Right är nog ett av de mest miljövänliga hårvårdsprodukterna som finns på marknaden idag. Jag är så lättflirtad att jag blir lyckliga över att det följer med tre små frö i förpackningen.  Läs mer om O'Right.

Jag älskar att slå in paket. Nu menar jag inte de där paketen man slår in i panik på julafton och far ut med vilda anklagelser om vem som stulit tejprullen. Jag menar de där paketen man lägger ner lite mer omtanke på. För nu i juletid är det väl inte bara tanken som räknas, utan även omtanken.



Gott & Blandat

Nu börjar allt tona mer och mer i rött. För visst är det väl så att rött fortfarande är julens måste-färg. Men likväl, den här veckan blir det inget rött. Veckans inlägg har inte ens en röd tråd. Nu kör jag på med en salig blandning. För visst är det mest så livet ser ut? En mix av stort och smått. 


Jag börjar med smått. Jag är verkligen ingen garvad odlare då det kommer till frösådder mitt i vintern. Men vill man ha vissa blommor så är det bara att bita ihop och så. Vissa frö kräver en köldperiod för att gro. Efter senaste besöket på Chelsea Flower Show blev jag lysten på olika sorters kvanne, Angelica archangelica och Angelica archangelica.  Lite lättflörtad blodtopp, Sanguisorba officinalis och även den något mer svårflirtade nysroten, Veratrum nigrum och album åkte ner i jorden. En påse med alexanderloka, Smyrnium olusatrum såddes också.

Min optimism blommar. Med det kommer nog aldrig de här fröna göra. Jag har sått några frö från näsduksträdet, Davida involucrata var. vilmoriniana, men det tar ca 18 månader för dem att gro. Då har jag garanterat slängt bort krukan. Ibland är det en olycklig kombination att vara optimist och ha bristande tålamod. Men jag njuter av att se resten av fröna hänga i trädet, lite som julgranskulor i en väldigt mager gran.

Hans Hedbergs exklusiva keramiska skulpturer har jag alltid beundrat. Men hans frukter kostar lika mycket som en bättre bil. Så jag har tagit saken i egna händer och gjort en egen kollektion av frukter. Första terminen blev det ett äpple. I år blev det ett päron och ett plommon. Kostnaden stannade nog vid ett gäng torkarblad. Och här skall man inte bortse från glädjen att göra dem, och lyckan när de klarar bränningen. Det är värt rätt mycket det med.

Den här exposén får avslutas med lite gott. Kanske inte för gommen, men icke desto mindre gott för öga och själ. Ljuvliga kamelia! Den ser skir och ömtålig ut, men är en riktig hårding. Äntligen börjar jag förstå mig på dem. De vill inte ha någon positiv särbehandling. De vill vara en växt som så många andra. De blir inte ett dugg imponerade av att jag springer och kollar pH-värdet  i deras vatten.  De blir inte sura om de hamnar under bänkarna i växthuset. Bara de får vara en i gänget så, så är de nöjda. Men så kommer ju den där dagen då de inte längre är en i gänget, när den fula ankungen blir en svan.

Jag brukar lägga upp en lista på frö jag har överskott av här på bloggen. Och jag ska försöka hinna med det under julhelgerna. Tiden är lite knapp nu när jag blivit plugghäst. Men det är underbart roligt att studera igen.

En odlares dilemma.

Som trädgårdsnörd är det inte alltid guld och gröna skogar. I vart fall inte så här års. Jag har varit bortskämd med att kunna gå ut och plocka en bukett lyster när andan fallit på. Luktat och klämt. Och nu när tillförseln stryps blir jag sniken. Det lilla jag har som blommar är jag rädd om.


Jag kan inte, det går inte! Men jag skulle så gärna haft vinterliljan, Schizostylis coccinea 'Candy Flower' inne i huset. Då kunde jag njutit av den lite mer. Men som snitt jag förkortar jag livet på den med flera veckor, så den får allt stå kvar i sin kruka. Och, "kommer inte berget till Muhammed, får Muhammed komma till berget". Så jag får masa mig ut i växthuset och bara sitta och titta på den då och då. Den har en vidunderlig röd färg.

Många av de sydafrikanska skönheterna börjar blomma nu, eftersom deras biologiska klocka säger att det är sommar.  (Tror min biologiska klocka också säger det. Men det har jag inget för, min blomning är över sedan länge.) Som tur är finns det fler blommor att slänga lystna blickar på där ute i kallväxthuset. Nerine bowdenni, är så gracil och mjuk i sina rosa toner. Inte heller den kan jag förmå mig att klippa av.

När solen står så lågt som den gör så här års bjuds det på märkliga föreställningar i glashuset. Kanske inte helt enkelt att se vad det är? Men jag vet!  Det är en stor kapstjärna, Ornithogalum saundersiae. Också en sydafrikansk växt som inte kräver särskilt mycket.

"Havets dagg" kallas den här växten för, fast den heter Rosmarinus officinalis, och när den hamnar i kryddhyllan heter den rosmarin. Kärt barn... ja, ni vet! Den växer vilt runt medelhavet och säkert på många fler platser. Jag har också upplevt den i Sydafrika. Där känner man doften utan att man riktigt vet varifrån den kommer. Inne i växthuset vet jag dock var den är. Och nu blommar den, men det är pyttesmå blommor. Så små, att det bara ser ut som lite ludd på topparna. Men kikar man riktigt noga ser man hur vackra de är. Tror minsann ett katthår har smugit sig med, vilket har har sin naturliga förklaring.

Jag tror jag ska sova i växthuset innan jul. När det blir det en kall och riktigt stjärnklar natt, då ska jag ta med mig sovsäcken dit. Ligga och kolla på stjärnorna och klappa på blommorna. Det finns bara ett problem; mina sydafrikanska hundar av modell Rhodesian Ridgeback skulle vägra att sova där. – Ingen frisk människa väljer ju bort en varm säng. Katterna däremot skulle älska det.

Just det! Det är ju advent. Det var jag inte beredd på. När man har runt +10° på dagarna känns juliga högtider avlägsna. Och det finns ju massor av ogräs att rensa bort, så vem har tid med advent så här års?










Ketchupeffekten

Nu är det dags att tömma kylskåpet från burkar med bortglömda oliver och gamla ketchupflaskor. För att inte tala om syltburkar från anno dazumal. Alla lediga ytor är förbehållna återbäringen från sommarens prakt. 


Mina vackra gamla kassaskrin fungerar utmärkt som förvaringsboxar i kylen. Fröer trivs bäst om man förvarar dem svalt och torrt. Därför måste det finnas plats bland smör och mjölk. När alla fröer är rensade är det en fröjd att få paketera dem i påsar eller kuvert av pergamyn (glassin). Även små kuvert från min karriär som filatelist kommer återigen till användning.

Till återanvändning kommer också alla små förpackningar av silica gel (Kiselgel). Alla känner nog igen dem, de brukar finnas med i det mesta man köper nu för tiden, allt från teknik, skor och mediciner. Dessa små förpackningar är utmärkta att ha i lådorna med fröpåsar. De ser inte mycket ut för världen, men de är effektiva fuktslukare.  När gelén blivit fuktstinn är det bara att torka den i ugnen på låg värme någon timme, så är de klara att användas igen.

Det är nästan lika stor variation på frö som på blommor. Mja, eller kanske inte. Men det finns många frö som är extra vackra. T ex frön från brandgul slingerlilja, Litonia Modesta eller leopardblomma Belamrande chinensis.

Det är en faslig tur att jag inte vinterförvarar dahliaknölarna i kylskåpet. Hade jag behövt göra det skulle jag fått svälta till tidig vår. Man kan visserligen äta dahlior, och förr i tiden trodde man den skulle kunna vara ett alternativ till potatisen. Fast den har nog för mycket karaktär för att fungera som ett baslivsmedel. Jag har inte smakat, men den ska visst vara läcker som rostad. Nåväl, mina knölar slipper att hamna i köket, trots att jag egentligen har fler än jag kan ta till vara.

I Sverige kallas den jungfrudahlian, Dahlia Merckii  och jag fick tag på några frö förra våren som jag sådde. De var enkla att driva upp och blommade fantastiskt hela säsongen. Jag hyste nog inget större hopp om att det skulle vara några knölar att ta in för vinterförvaring. Men döm om min förvåning! Hela rabatten var full av fantastiskt fina exemplar. Så jag kommer inte behöva göra mig besväret att så nya nästa år. 

Ett sista husmorstips. Det finns olika förslag på hur man skall handskas med uppgrävda dahliaknölar. En del förordar att man skall låta jorden sitta kvar runt knölen, en del att man skall spola ren den med vatten. Jag har skapat min egen metod. Jag blåser knölarna rena från jord med hjälp av tryckluft. Då blir det enkelt att ta bort skadade delar, och de tar mindre utrymme vid förvaringen. Och inte minst blir de mycket lättare att kånka in i förrådet, där de får stå frostfritt och mörkt tills nästa vår.
Japp, då kan vintern komma tillbaka igen. Den dök upp en kort sväng, men blev troligen skrämd av klagostormen som mötte den från alla stackars trädgårdsmänniskor som inte rustat klart. Men nu så. Nu är vi redo!






















Giftigare än en kobra.

Det ringer säkert både en och två klockor hos de flesta om man börjar prata om ricin. En del tänker kanske på den vedervärdiga ricinoljan, 1-2 matskedar och en lösning är nära. Andra på att det är gruvligt giftiga växter. Men oavsett vad man känner för ricin är det en väldigt cool växt.


Ricin är i hög grad en nyttoväxt, och har varit så i flera hundra år. Att ricinolja är laxerande känner väl de flesta till, men den skall visst också främja hårtillväxt. Och inte minst fungerar den som ett mycket potent smörjmedel vid låga temperaturer. Hos mig gör den dock inte någon större nytta. Här finns den bara för att den är vacker.

Nästan tre meter hög är denna helt gröna ricin. Tyvärr vet jag inte vad den heter, troligen har den slunkit med i en fröpåse av någon annan sort. Men dessa frön kommer att sparas och odlas vidare.
Störst och högst är utan tvekan Ricinis communis 'Zanzibarensis'. Den här blev nästan 4 meter, och växte helt utan stöd. Men så är också dess stjälk lika grov som min underarm. En magnifik växt med sin röda stjälk och gröna blad.

Tre av av mina andra favoriter är namnsorterna 'Impala',  'Carmencita',  och inte minst 'Gibsonii'. 'Impala' är den lägsta sorten, runt en meter i strumplästen. Rödast blad har 'Carmencita', den är klenare till växten och lägger sig gärna ner om den inte får stöd. Hos mig blir den ca 1,5 meter hög.


Inte fullt så stora blad, men med mustigare färger, har Ricinis communis 'Zanzi Palm'. Den här sorten har jag odlat i många år. Och det händer att den lyckats självså sig, vilket få ses som en bedrift för en växt som inte är härdig här hos oss.

Frökapslarna från ricinen är väldigt dekorativa. Allteftersom kapseln torkar spricker den upp, och så fort den är torr kan man plocka ur fröna. Man blir mer än självförsörjande på ricin eftersom den är väldigt generös med sina frö. Men det hindrar mig inte från att skaffa nya. Nästa år måste jag prova 'Carmencita Pink'.

Men, icke förty, ricin kan vara dödligt. Iallafall om det injiceras. Detta fick den bulgariske dissidenten Markov erfara 1978. Markov blev stucken i benet  av ett paraply, vilket han uppfattade som en olyckshändelse. Efter några dagar avlider han, och man upptäcker att en liten kula med ricin orsakat hans död. Mordet kom att kallas Parplymordet. Så, visst kan ricin vara farligt. Åtminstone om man muckar med KGB.











Snipp snapp snut så var sagan slut.

Nu tror jag minsann att både kylan och mörkret sveper in över nejden. Jag vill inte! Människan är inte skapt för att leva i mörker. Hade vi varit det borde vi varit försedda med någon form av ekolokalisering. Men trots att fladdermössen är utrustade för att klara mörker vill inte ens de vara med på vintern, utan de går i ide. Kloka djur. 


Under vintern är det många som hänger i ladugården. Fladdermössen på höskullen och växterna i de gamla hästboxarna. Förra helgen var det slut på sötebrödsdagarna i trädgården. De växter som ogillar kyla lika mycket som jag, kånkades in på sina övervintringsplatser. Där får de ljust och varmt, men lite trångt. Olika palmer, citrus, lager och japansk mispel står och trycker under konstgjorda solar. Här får de hålla sig i åtminstone fem månader, kanske sex om det vill sig illa, och man kan ju fundera på vad de pratar om under hela den långa vintern.


Jag misstänker att detta är de sista dahliorna jag lyckats fånga innan kylan kniper dem. Jag måste gnugga ögonen med färg innan trädgården ser ut som ett scen av Lars Norén. Snart, mycket snart, är dessa färger och former ett minne blott.

Ett minne blott är snart också rosorna. Men vilken duglighet de har presterat. Rosen 'Mainze Fastnacht' eller 'Blue Moon' som den också kallas har blommat oförtrutet sedan tidigt i somras. Den gör sig väl med fjäderborstgräs, Pennisetum setaceum 'Rubrum' De doftar dock inte särskilt mycket längre. Doftmolekyler fungerar lite som vi människor, de är inte så pigga på att röra på sig när det blir kallt.

En av höstens främsta pyntblommor är utan tvekan cyklamen. Den lär ligga på topp-tio-listan över svenskarnas populäraste krukväxt. Jag nöp av ett par blommor och lät dem pryda en av mina taggiga vaser jag knåpat ihop på min keramikkurs. Det är få blommor som matchar dessa "sjöborrar" men cyklamen klarar det galant.

Det finns det dock en bra sak med denna mörka årstid, och det är att det blir lite mer tid att sitta inne och häcka. Att släppa tanken på trädgård låter sig dock inte att göras, men att låta kroppen vila och istället utforska orden och tanken kring trädgård, finns det tid till nu.


Och om ni mot all förmodan skulle våga er ut i mörkret - och här kommer en rejäl pekpinne - glöm inte att ta på er reflexer. Mörkret är ett slukhål, och även om ni tror att ni syns, kan ni vara säkra på en sak: Det gör ni inte.

En rödgrön röra.

När Carl Bildt myntade uttrycket rödgrön röra tänkte han troligen inte på trädgård. Men han kunde gjort, om han varit lagd åt det hållet. För mig är iallafall hösten en sinnebild för denna färgblandning. Ja, och så gult förstås. Det är en makalös färgserenad som trädgården bjuder på nu.


Lite svårt att se vad det är på bilden? Men det här är verkligen en röd-grön röra. De små prydnadsäpplen, Malus x scheudeckeri 'Red Jade', dekorerar mispeln på ett föredömligt sätt. Nästan lite julvarning på den.

Blåbärsris är ingen pulshöjare i vanliga fall, eftersom det mest är blåbären man är ute efter. Men nu! De röda bladen är nästan fluorescerande. I en poppig vas och med lite bär från vildvinet blir det en riktig ögonfröjd när solen slår till.

Trädgården utan en platan, Platanus x hispanica,  hade varit fattig. Jag älskar det kamouflage som bladen skapar genom sina olika färger. Det riktigt häftiga är att stammen också kör med kamouflagetema. 

Det är inget träd för den mindre trädgården. Det blir stort och växer fort. Löven blir som stora pappersjok när de fallit till marken. Men det är kittlande färger.

Som oxiderad koppar blir bladen från rödeken, Quercus rubra. De här löven är otroligt vackra att studera på nära håll.

Men det vackraste lövet av dem alla bjuder ambraträdet,  Liquidambar styraciflua, 'Gum Ball' på. De färgskiftningarna som det här trädet levererar går rakt in i mitt hjärtat. Det känns som hela färgcirkeln finns representerad här.

Ja, just det. Jag sa ju att gult också är höstens färg. Och gulare än så här blir det nog inte. Prydnadsapeln, Malus x zumi,  'Professor Sprenger'. Har flera träd av den här sorten, men de som växer i solen har betydligt rödare frukt än den här gulliga gula som bor i skuggan av en stor valnöt, Juglans regia.

Men trots att vi tar farväl av sommartiden, hoppas och tror jag att alla dessa färger kommer att hänga med ett tag till. Den skånska vintern, med blött och blåst, längtar jag inte till.



Tallriksmodellen.

När jag var barn fick jag lära mig allt om kostcirkeln. Det var mycket klippa och klistra in livsmedel i rätt sektor. I dag är det tallriksmodellen som gäller. Det är en modell som passar mig finfint, eftersom jag är förtjust i vackra tallrikar. Sen är jag ju förtjust i trädgård också, och allt den har att bjuda på. Så varför inte slå ihop de båda storheterna?


Den här tallriksmodellen bjuder in skönheten. Det här är inte vilken pionknöl som helst. För häromdagen kom den, Juliska, en pion som är lite utöver det vanliga.  Juliska är en amerikansk hybrid som nu har nått Skåne. Det ska bli väldigt spännande att få se den blomma. Den här raringen kommer jag att vårda väldigt väldigt ömt.

Tallriksmodellen av det lite mer matiga slaget bjuder jordärtskockorna på. Sorten "Bianca" är ett säkert kort. En gratäng av jordärtskockor och potatis är himmelskt gott.

Tallriksmodellen av det lite mustigare slaget måste förstås bjuda på äpple. Äppelringar kan jag aldrig få nog av. Torken går för fullt, och stänger med äppelringar pryder taket i köket.

Tallriksmodellen för den som är lite lökig måste förstås innehålla tulpanlökar. Hos mig blir det ingen vår om jag inte petar ner tulpaner. Hela sommaren har mina "gamla" tulpanlökar bakats i ladugården. Nu är det rensade och fina. Alla lökar som visar tecken på mögel eller ser oaptitliga ut kastas bort. Här är det bara friska tulpaner som hamnar på fatet.

Tallriksmodellen för den modige. I Danmark kallas frukten för aperøv, i England dog's backside, på franska cul de chien. Jag måste säga att de är lite väl grova i sina uttryck när det gäller denna frukt. Inte ens Shakespeare kunde låta bli att omskriva den i vulgära ordalag.
Mispel, Mespilus germanica, är sagolikt vackra träd, som med ålderns rätt blir krokiga och trolska. I Sverige har vi knappast någon tradition att ta vara på dessa frukter, vilket är synd då gelén är väldigt god till vilt, eller ost. Vill du läsa mer om den kan du klicka här.

Hittade ett citat från 1800-talet som inte heller är nådigt i sin beskrivning av mispeln.

"A fruit, vulgarly called an open arse; of which it is more truly than delicately sad, that it is never ripe till it is rotten as a turd, an then it is not worth a fart."










Allt har sin skönhet.

Huruvida skönheten kommer inifrån eller utifrån är ett sedan länge omtvistat spörsmål. För min del kommer nog skönheten genom min blick. Allt jag ser på med kärlek är vackert. Minnen där växter har varit inblandade försvinner aldrig ur mitt sinne. 



Blommor  har mycket mer än sitt vanligtvis vackra flor att ge oss som umgås med dem. För mig fungerar de ibland som ett slags minnesmärke, eller jag kanske skall kalla dem för mentala bokmärke som för mig tillbaka till en annan tid.

På svenska heter den visst vitgrön tofslilja, ett i mitt tycke rätt trist namn. Jag föredrar det engelska namnet 'Pinapple flower'. Jag kommer aldrig att kunna möta den här blomman, Eucomis autumnalis,  utan att tänka på när jag såg den för första gången i Sydafrika. Att den nu växer och frodas i min trädgård på dessa breddgrader är häftigt. Det är resliga blommor det här, och de blommar otroligt länge.

Vanliga hästkastanjer, Aesculus hippocastanum, är inget jag går i spinn över. Snarare har de orsakat mig sveda och värk genom att någon käck gosse använt dem som projektiler för att söka (smärtsam) kontakt. Men riktiga kastanjer - sådana där som är sagolika att äta rostade med ett glas rött en murrig höstkväll - de är något helt annat. För många år sedan pluggade jag med en tjej som invigde mig i dessa läckerheter. Varje höst när jag samlar ihop höstens skörd färdas jag tillbaks hem till Anna.                                      
Mina kastanjeträd, Castanea sativa, ger efter denna sommaren en ganska bra skörd. Iallafall tillräckligt för att jag ska ha ont i huvudet en dag eller två.

Det finns ju växter som på något märkligt sätt etsats sig fast i minnet utan man egentligen har träffat dem. Det tog ett och ett halvt år innan jag fick klämma på den här. Jag hade mer eller mindre gett upp hoppet. Men så en dag känner jag en doft i växthuset som inte är bekant. En mild doft, en blandning av syren och liljekonvalj, och utefter hela taket i växthuset slingrar sig en av de mest spektakulära blomstren jag sett.
Snäckböna, Vigna caracalla. Vilken makalöst sinnrik blomma. Jag skulle inte med tusen ord kunna beskriva hur den ser ut i alla sina utvecklingsstadier. Det här är blomman jag skulle vilja se i sk timelapse-film. (Dvs man tar bilder med jämna mellanrum och sätter ihop till en film.)
Att bara plocka av en blomma, och skärskåda den från alla håll och kanter, får åtminstone mig att klia mig i huvudet. Hur sjutton får den ihop det? Från att se ut som en cashewnöt utvecklas den till en delikat blomma med en spiral i mitten. Tror naturen hade varit och tullat på vinet när den satte ihop den här växten. Och som sagt, det tog ett par år för den att blomma. Men jag hade, med facit i hand, kunnat vänta ett år till. Det här är ett bokmärke för mig. 

Men för all del, tro nu inte att hösten inte har kommit hit till sydligaste Skåne, för det har den. Men den har väl inte direkt gjort så mycket väsen av sig, ännu. De enda försiktighetsåtgärder jag tagit är att agaven har åkt in i ladugården. Resten får hänga kvar ute ett tag till. Det mesta mår bra om det får vara ute så länge som möjligt. Det är mindre risk att otyg åker med in i värmen om växterna får gå ner i varv utomhus först. Vissa växter ställer jag kanske på lite mer skyddade platser i trädgården, där jag vet att ett par timmars nattfrost inte gör någon större skada.

Men det är trots allt redan lite trolskt i hasselallén. Höstlöv skapar nästan samma lugn som ett snötäcke. Man dröjer lite i steget. Här får alla löv ligga kvar över vintern. När det är dags för vintergäck och snödroppar har daggmaskar och andra små kamrater sopat banan.

Det är dags att avsluta, och då får det bli med Konfucius citat:

Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den.






Tid tar tid, resten går ganska fort.

Snart har jag levt tillsammans med min trädgård i tio år. Ser jag i backspegeln har det gått fort. Men när jag började med renoveringen var målet så otroligt långt borta. Inte ens i min mest vildvuxna fantasi kunde jag se hela bilden. Jag hade ingen erfarenhet och lite kunskap, och fick mest lita till min magkänsla. Men kanske var det därför det fungerade. Jag visste inte hur svårt, eller enkelt, det var.


Visst har det varit många trial and error, men säg den som lär sig något nytt utan att misslyckas först. Misslyckas man inte har man inte satt ribban tillräckligt hög. Fast man kanske inte ska lägga ribban på 2,45 om man river hela tiden, utan sänka ambitionerna något. Men nu var det ju inte mental träning jag skulle skriva om, utan trädgård.

Entrén är det nog många som lägger ner mycket omsorg på. Vilket inte är helt tokigt eftersom det är i hög grad det som ger det första intrycket. På Karnagården har jag varit lite splittrad, eftersom den riktiga trädgården ligger på södersidan och entrén på norrsidan av huvudbyggnaden. Solen är inte någon flitig besökare på den sidan, så det har lett till att jag inte lyckats få till någon inbjudande blomsterprakt. Ärligt talat har det varit en ganska trist historia.

Varje vår är det ett överskott av små plantor från ampelliljan som bor inne. Tar man vara på dessa och sätter ute i krukorna blir de utmärkta plantor i sommarkrukorna på norrsidan. Jag blandar gärna upp dessa installationer med ett par brokiga murgrönor. En enkel och billig kombo som håller hela säsongen. När frosten gjort slut på ampellijan får murgrönan fritt spelrum tills nästa vår, då åker ett par nya små ampelliljor ner i urnorna igen.

En blomma med lite klös i som kunde tänkas trivas här är fuchsia. De är dessutom tålmodiga och blomvilliga. Eftersom jag vill ha lite höjd på arrangemanget så passade det bra med uppstammade fuchsior, och för att slippa bar jord i krukorna fungerar det utmärkt med murgröna som jordtäckare,  som skapar botten. Upplever det som fuchsiorna trivs riktigt bra med sina kollegor. Det här kommer att bli en standardkombination hos mig.

Fuchsiorna blommar något helt fantastiskt när dagarna blivit lite kortare, och de verkar njuta av daggfyllda nätter.

Jag har egentligen bara ett problem med fuchsior, och det är att de blir fler och fler varje år. För hur det nu än är, så brukar jag inhandla några torgexemplar och placera på lite udda platser, lite på vinst och förlust. Men när det börjar dra ihop sig för vinterförvaring har de alltid vuxit till sig, och då måste de ju också hänga med in. Så upprepas historien, och samlingen växer.

Men alla får, eller vill inte hänga med in. De härdiga sorterna trivs bäst ute i det fria. De här sorterna kännetecknas inte av svulstighet, utan är snarare gracila och milda i sina färgtoner.

Jag måste medge att jag också trivs bäst ute i det fria. Men ibland kanske man måste göra val för att utvecklas och komma vidare. Som sagt, jag har snart ägnat tio år åt att gräva om Karnagården till det den är idag. Och nu är det bara tiden som kan skapa den där mulliga fylligheten som jag vill att trädgården ska ha.

Men nu är jag ju inte typen som sitter och rullar tummarna. Så, medan jag väntar har jag börjat plugga. Och så klart, har man blivit biten av trädgård och bor i Skåne är ju valet rätt enkelt.

Vilken lycka var det inte att få skriva in sig på Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Fixar jag mina studier under de närmaste två åren, så skall jag få min Master in Landscape Architecture. Det får bli lite mindre fokus på detaljerna i trädgården nu, dygnet har ju bara 24 timmar. Så tyvärr blir det inte lika mycket skrivande på bloggen. Tiden i kammaren får numera ägnas åt studier i miljöpsykologi och slikt. Någon lite rapport från Alnarp lär nog komma, jag ska bara bli lite mer varm i kläderna först.

Jag läste ett väldigt bra citat för några år sedan, som har fastnat i mitt minne. Och idag kan jag med visshet säga; så är det.



"Människan överskattar lätt det hon tror hon hinner med på ett år, 
och underskattar det hon hinner med på fyra."

 Jarno Vanhatapio, Entreprenör